Kära pappa Pappa Uno var en livskonstnär, renässansmänniska och brobyggare med kapacitet att syntetisera essensen av tankemönster och lägga grunden för intressanta samarbetsmönster. Full av medveten närvaro, kärleksfull medkänsla och med en enorm nyfikenhet på tillvarons mysterier – i det stora och det lilla. Minns när vi hela familjen åkte till Tibet med skolföreningen när han fyllde 50 år, för att besöka den första av 108 skolor i Katsel som uppförts. Jag var 13 och Andreas 11 år. Dofterna, den tunna luften i höga bergspassen, smaken av smörte, intrycken av de många oljelamporna i klostren, turkoshalsbanden i de myllrande stånden på marknaderna och den oerhört vänliga gästfriheten. Minns nätter på Fårö där pappa tillsammans med barnbarnen jagat blixtar och dunder och räknat sekunderna däremellan för att både uppleva, men också förstå fysikens lagar och naturens kraft. Eller entusiasmen i att tillsammans klippa grenarna i valvet så att det blir så där välvt. Minns medveten närvaro i g

Ledare publicerad i NORBU December 2017 Vår förening heter Svensk-tibetanska föreningen för kultur och utbildning. Varför är det så intressant för oss alla i världen med kultur – speciellt den som utvecklats inom ramen för många av ursprungs befolkningarnas liv? Och vad kan man mena med kultur? En första poäng är att det visserligen finns en stor glädje i att ta del i andra folk gruppers erfarenheter - som de uttrycks i sång, dans, måleri, skulpterande och berättar traditioner. Oftast ger det ”oss andra” utanförstående en vidare förståelse för mänskliga uttryck av glädje och sorg. Ju mer olikt främmande uttryck är i förhållande till våra egna kulturella uttryck det är – desto mer intressant är det. Eller hur? Vi lär oss då oftast mer än genom att ta del av våra egna kulturella aktiviteter – även om det också är både intressant och värdefullt. Ibland kan olikheten vara så stor att vi med Astrid Lindgrens små sagofigurer under jorden förvirrade om och om igen säger ”Wåfför gör di på dett

Indien ser ut att ha påbörjat den långa marschen för att befria Tibet. En tidigare högt rankad tjänsteman vid indiska utrikestjänsten som även har varit ambassadör i Kina har beslutat att röra om ordentligt i pappersdraken. Nirupama Rao, Indiens förra ambassadör i Kina, har kontaktat den indiska regeringen för att verka för en diplomatisk lösning av Kinas ockupation av Tibet. I en serie som kallasInternationell kampanj för tibetsamtalunderstryker Rao att länder som Indien och USA bör titta på politiska alternativ som säkerställer det bästa utfallet för Tibets folk. Den tidigare ambassadören citerades när hon sa ”Jag tror att Indien kan göra lite mer som förespråkare för förhandlingar och diskussioner och för samtal mellan den tibetanska regeringen i exil och kineserna.” Med en snegling åt Jawaharlal Nehru sa Niropama Rao också ”Jag tror att våra politiker från den tiden kanske inte – och jag gissar att det är lätt för oss att säga med den efterklokhet vi har idag – men de kunde inte s

Vi vaknade tidigt den 14e december 2016, åt frukost och tog en taxi till Cancun International Airport i Mexico för att flyga till Havanna på Kuba. Det var vår första resa till den lilla ön Kuba, ett land med många goda och fina människor som fortfarande är avskilda från resten av världen precis som tibetanerna i Tibet. Jag lämnade Havanna den 5e januari och föreställde mig hur Lhasa var i det förflutna hur staden tonar fram i nuet. Jag kände mig som i en tidsmaskin eller som om jag färdades i någon skymningszon. Just nu kan jag föreställa mig att jag sitter ensam i Central Park i Havanna och att jag framför mig ser en replik av Capitol Hill i Washington D.C. i USA. Den här platsen vimlade av turister med folk som körde omkring i gamla amerikanare från 50- och 60-talen i olika färger. Jag kände att jag var i en annan dimension där jag satt omgiven av en massa främlingar. Jag kunde knappast kommunicera med dem så jag frågade mig själv om jag var i någon sorts bardotillvaro, en efterdöden

Titeln på den bok vi läser nu i bokcirkeln är You are here och är skriven av Zenmästaren Thich Nhat Hanh. Boken förmedlar en visdom som är både enkel, djup och transformativ och kan läsas (nästan) som en guidad meditation. Ömsint förmedlas övningar som hjälper oss att bli mer närvarande, levande och fria, egenskaper som är grunden för sann glädje enligt författaren. Det är med fokus på andningen övningarna tar sin början, och vi får lära oss hur vi varsamt kan ta hand om vår vrede, vår sorg, vår förtvivlan, och hur vi tar till vara det som är helande i omgivningen. Och så får vi lära oss konsten att finnas till för både oss själva och för varandra. Med stort engagemang har vi i gruppen läst boken, och den har givit upphov till många intressanta samtal, reflektioner och insikter. Jag tror, att vi alla är ense om, att detta är en bok som kan läsas om och om och om igen. För gruppen Lena Taharally

-- Det var du som fick mig att göra allt det här, säger Soenam i The House of Tibet till den 26-årige Kalu Rinpoche och syftar framför allt på dennes förra inkarnation som var Soenams lärare. Kalu Rinpoche har precis gett en högst ovanlig gåva till föreningen och påpekar att en liknande gåva har han inte gett mer än en gång tidigare i sitt liv. Det handlar om en vit liten stupa innehållande värdefulla föremål. Soenam Jamyangling och Kalu Rinpoche i Engelska skolan Kalu Rinpoche är överhuvud och förvaltare av Shangpa Kagyu-traditionen inom tibetansk buddhism. Den förra inkarnationen var mycket omtyckt både i Tibet och i väst och han grundade flera buddhistcentra bland annat här i Sverige. Det är flera av oss som träffade den förra inkarnationen och minns honom väl. Han var en vis gammal man som utstrålade kärlek och omtanke. På den tiden satt han på en hög tron som andliga lärare alltid gjorde Tibet. Den här unge mannen vill inte sitta på någon tron när han träffar oss i Tarasalen den h